Min egen slutsats får bli: den enda kritik som går att bemästra är den kritik som är så subjektiv som möjligt. Det handlar om att bygga relationer under lång tid. För någonstans där ute i dimman blir summan av alla subjekt – objektiv. Vi tror oss veta varför vi plötsligt befinner oss på samma våglängd som en viss musik och läsare. Men vi vet inte – och inte ens det vet vi. Vilket inte innebär att musikupplevelsen i alla lägen ligger utanför språkets domäner.

Mikael Strömberg skriver om musikkritik i dagens Aftonbladet. Och ärligt talat: jag förstår ingenting. Jag tycker det är en förvirrande och ofärdig text, som börjar med en intressant premiss (att "musikkritikern är utdöende"), sedan förlorar sig i historiska referenser och ymningt citerande, bara för att till sist utmynnar i ett gigantiskt uppblåst frågetecken. Det är frustrerande, för frågan intresserar mig. (Här är en bättre utgångspunkt för fortsatt diskussion.)