Slå upp "graffiti" i Nationalencyklopedin och du finner en bild på en målning från Kolhamnen i Västerås: Puppets stora drakmålning från 1989. Inställningen från svenska myndigheter gjorde väggmålningar av den här typen relativt sällsynta i Sverige, men Kolhamnen blev något av en fristad för graffitimålare under 80- och 90-talen. Idag är området avstängt, på grund av nya, EU-anpassade säkerhetsregler, men Puppets drake finns kvar, om än i dåligt skick.

Under en promenad i området häromkvällen upptäckte jag att Puppet (numera AD i Stockholm, vad jag förstår) inte svikit sina rötter:






Intill en målning av Pasha:

Man är inte direkt bortskämd med direkta försvarstal för Ezra Pound som politisk tänkare - om jag nu ska fortsätta det här spåret, med risk för att förvandla Ben Reagan Central till en fullkomligt insnöad Pound-blogg - men i förra numret av Tidskriften Kulturen recenserar "Nikanor Teratologen" en antologi av Göran Palm (Tack, modernismen, för den tid som varit) och lyckas få med några rätt häpnadsväckande påståenden: att Pound sattes på dårhus för att han dristat sig till att med ord försvara det gamla Europa mot de krigshetsande anglo-amerikanska och med bolsjevikerna lierade ockrarna (jo, han skriver så) och att Pound var en grundläggande opolitisk, en mild och hederlig men förstås något excentrisk man. Författaren till Jefferson and/or Mussolini och ABC of Economics, för att inte tala om hela John Adams-blocket i Cantos, skulle alltså vara "grundläggande opolitisk"? Det krävs en omfattande begreppsförvirring för att komma fram till en sådan slutsats.

Att "Teratologen" har någon sorts sympati med Pounds antisemitism är förstås lätt att misstänka - en misstanke som stärks av hans krönika på sista sidan i samma nummer av tidskriften (ej på nätet): här tipsas om Kevin MacDonalds Kritikkulturen: En evolutionär analys av judiskt engagemang i 1900-talets intellektuella och politiska rörelser (utgiven på nazistiska Nordiska förlaget), som sägs behandla den stora judiska dominansen inom intellektuellt-ideologiska rörelser som den boasianska antropologin, psykoanalysen, Frankfurtskolan och den tidiga marxism-leninismen. Han ställer intresseväckande frågor och framkastar hypoteser om den radikala judiska kritiken mot den icke-judiska kulturen ...

Sådant öppet flirtande med antisemitism har nog inte setts i en (mer eller mindre) etablerad tidskrift sedan Samtidsmagasinets Salts dagar. Det är rätt anmärkningsvärt att detta passerar obemärkt förbi.

Ezra Pounds entusiasm för Walt Disneys naturfilmer är föga uppmärksammad. Men i intervjun med Donald Hall från 1960 (i vilken mån man nu kan kalla denna efterkonstruktion en regelrätt intervju) är han översvallande:

Take the serious side of Disney, the Confucian side of Disney. It's in having taken an ethos, as he does in Perri, that squirrel film, where you have the values of courage and tenderness asserted in a way that everybody can understand. You have got an absolute genius there. You have got a greater correlation of nature than you have had since the time of Alexander the Great. Alexander gave orders to the fisherman that if they found anything about fish that was interesting, a specific thing, they were to tell Aristotle. And with that correlation you got ichtyology to the scientific point where it stayed for two thousand years. And now one has got with the camera an enormous correlation of particulars. That capacity for making contact is a tremendous challenge to literature. It throws up the question of what needs to be done and what is superfluous.

Pound var särskilt tagen av en scen i Perri - som han såg 1958 - där nötskrikor varnar ekorrarna för att hungriga mårdar är i antågande, en detalj som dyker upp när Cantos närmar sig sitt slut och Pound samlar de paradisiska ögonblicken:

How came beauty against this blackness,
Twice beauty under the elms-
To be saved by squirrels and bluejays?
"plus j'aime le chien"
Ariadne.
Disney against the metaphysicals,"
and Laforgue more than they thought in him

- två privata skönhetsupplevelser under almträden på gården utanför mentalsjukhuset St Elizabeths, där Pound satt inspärrad tolv år efter kriget, leder associationsbanan vidare till ekorrarna och blåskrikorna i Perri. Hur som helst finns denna idag närmast bortglömda naturfilm, som fick en gång den 73-årige Pound att tänka på såväl Aristoteles som myten om Ariadne, nu på DVD, läser jag på Pound-mailinglistan.

Ännu en New Orleans-legendar har gått ur tiden: Willie Tee ("Walking Up a One-Way Street" är en klassiker). Det föranleder ett besök på tematiskt orienterade mp3-bloggen Home of the Groove ("selected rare, hard to find vintage New Orleans-related R&B and funk tracks with commentary").

Jag börjar så sakteliga lyssna in mig på Robert Wyatts nya skiva Comicopera: den inledande serien sånger - Anja Garbareks "Stay Tuned", "Just As You Are", en ömsint duett med brasilianska Monica Vasconcelos, och "You You" - är något av det mest direkta han spelat in sedan Rock Bottom. Hans röst är lika vacker som alltid, sorgsen men ädnå tröstande: jag kan inte tänka mig en bättre musikalisk följeslagare in i höstmörkret.

Crossed Combs presenterar en trevlig samling bilder på de där pappersomslagen som 45-varvsskivor brukade paketeras i. Jag vet att jag har en skiva i ovanstående svenska EMI-förpackning, men jag kan inte komma på vilken.

Igår, strax före midnatt, alldeles innan jag och Kristiina skulle avvika från en fest för att gå hem och sova, kapitulerade jag, åtminstone för stunden, och kunde ta till mig Tough Alliances "First Class Riot". Det är inte mycket musik som fyller mig med lika många motstridiga känslor - vilket i sig gör Tough Alliance till ett intressant band, antar jag: jag rycks å ena sidan med av melodierna, av produktionen, jag stöts å andra sidan bort av sången och av texterna, och kan inte skaka av mig känslan av att stå utanför och titta in på en fest jag inte är bjuden till (men det är min mentala hang-up - som medskapare till musiken är jag ju fullt kapable att bjuda in mig själv).

[...] "journalism" has had an awful awful awful effect on [music] criticism, has developed rules and prejudices that are dysfunctional and anti-intellectual and that produce continual stupidity and shallowness. One example: that we're supposed to report the news, not make the news ourselves. Why? As it is, rock critics are forbidden to write about each other and about each other's work. [...] if you use music in your prose as you would in your life, and comment on how other people use it in their prose, then you're a wanker, either a weirdo rock-critic geek or a gonzo wild thing, a beatnik, a "personal journalist". Or a diarist, a blogwriter. And if what interests you in the life of the music doesn't match up with the standard idea of newsworthiness (e.g., doesn't tie n with some reportable trend or connect to some newly available commodity or recent disaster), then you're just plain off the map. [...] To me this is the subject matter (...) eight million stories in the naked city, sixteen million hands, everybody grasping the music and each using it in his or her own way (...) no one's experience duplicated by the next person's but each drawing on those sounds and the people in the immediate environment - EXCEPT IN MAGAZINES [...] My principle is this: We can't convey the romance and the adventure of music unless we're willing to convey our own romance and adventure. And if we are to continue on with the so-long-ago ideals of the music ("Don't follow leaders" someone once said) - if we want readers to be inspired by the music, not subordinate to it - then we must set the example and not be subordinate to it ourselves.

Frank Kogan, Real Punks Don't Wear Black, s 217-218

Den här boken, som jag fick Västerås stadsbibliotek att köpa in i somras, innehåller något av den mest stimulerande musikkritik - eller tänkande kring musik och musikens sociala liv - jag någonsin läst. Ställ den bredvid Simon Reynolds Rip It Up and Start Again, och man ser genast hur andefattig och begränsad Reynolds är, med sin "objektiva" journalistiska prosa, sitt pedantiska katalogiserande av historiska detaljer. Ben Watson hade alldeles rätt i sin recension av Rip It Up:

The author’s ‘subjective’ viewpoint should not just be there to provide moral asides once a story has been told (like Robert McNamara looking glum about genocide in Vietnam); it is an essential moment in the unfolding of any objective account. What was Reynolds doing during this period? Which gigs did he attend? How did he earn a living? Did he meet anyone at gigs? Was he ever scared? How did punk and post-punk challenge his sense of identity, his view of the British class system? Without information about the storyteller, we can’t get critical purchase on their story.

Dessvärre är det Reynolds som är normen, Kogan undantaget. Den senare är okänd i Sverige, men Reynolds - och hans vulgärt reduktionistiska argumentation mot Kogans påstådda "popism" - hyllas och citeras flitigt på svenska popkulturbloggar.

Riktig läskig video, må jag säga.