Sett på Kyrkbacken:

Den senaste veckan har jag

* äntligen läst ut alla Thomas Kangers böcker om Västeråspolisen Elina Wiik och skrivit den artikel som var målet med denna rätt utmattande deckarmaraton. Dialogerna och personteckningarna är torftiga, men intrigerna är ofta rätt spännande, och han är som bäst när han är som mest "journalistisk". Jag läser annars nästan aldrig deckare, men Crister Enander rycker på ett rätt sympatiskt vis ut till kriminallitteraturens försvar i senaste numret av Tidningen Kulturen, i polemik mot Aase Berg och Per Svensson, "trendkänsliga litteraturkritiker" som nyligen funnit det för gott att avfärda hela den svenska deckargenren. (På tal om den förhatlige Per Svensson, missa inte Åsa Linderborg och Erik Wijk om "den svenska bushoisien" i Aftonbladet:

Vi har länge saknat socialliberalismen. Frågan är om det i dag finns ens några vanliga liberaler kvar. Knappast bland de nyliberaler som önskar marknadens tyranni och definitivt inte hos den svenska bushoisie som med kriget i ryggen, historieförfalskningen som metod och kapitalförstärkta megafoner som falsetthöjare söker utdefiniera varje demokratisk opposition.

* läst ut mitt förhandexemplar av just Åsa Linderborgs självbiografiska Mig äger ingen - bästa Västeråsboken någonsin, förmodligen, och en verkligt rörande skildring av ett människoöde av det slag som annars aldrig fästs på papper. (Hon kan skriva också, till skillnad från Susanna Popova, vars hafsverk Överklass jag just nu läser - torftigare och enfaldigare bok får man leta efter.)

* läst ut Allan Hollinghursts The Line of Beauty, en mycket bättre bok om överklassen än Popovas. (Likt alla andra fastnade jag för tv-serien när den visades av SVT i vintras - även om den enorma hypen gjorde mig lite misstänksam - var detta verkligen, som hävdades av någon överentusiastisk kritiker i DN, det bästa som visats i svensk TV på år och dar?? Nåja. Boken är i alla fall snirkligt och subtilt skriven, och ändlöst fascinerande.

No
poetic gabble will survive which fails
to collide head-on with the unwitty circus:
no history running
with the french horn into
the alley-way, no
manifest emergence
of valued instinct, no growth
of meaning & stated order:
we are too kissed & fondled,
no longer instrumental
to culture in "this" sense or
any free-range system of time:
1. Steroid metaphrast
2. Hyper bonding of the insect
3. 6% memory, etc
any other rubbish is mere political rhapsody, the
gallant lyricism of the select, breasts & elbows,
what
else is allowed by the verbal smash-up piled
under foot. Crush tread trample distinguish
put your choice in the hands of the town
clerk, the army stuffing its drum. Rubbish is
pertinent; essential the
most intricate presence in
our entire culture; the
ultimate sexual point of the whole place turned
into a model question.

(Prynne, ur "L'Exstase de M. Poher")

Peter Greenaways nya film Nightwatching har premiär i Cannes i maj. (Huruvida han lyckas med det till synes svåra konststycket att få Martin Freeman att övertyga i rollen som Rembrandt återstår att se.)

Idag somnade Elliott till Mendelssohns oktett för stråkar, op. 20, och dansade till Slapp Happys "Charlie 'n Charlie".

Charlie'n Charlie are twins.
You can never tell where Charlie ends & Charlie begins -
The search is on; Charlie looks for Charlie in vain, no game,
'cos Charlie'n Charlie are the same.
Collecting driftwood down by the shore,
Charlie thought he'd open a store...
Across the sands his first customer approaching on his hands, (tin cans) -
Charlie faced Charlie like a man.
I saw Charlie jump & holler
when Charlie dropped a dollar down his collar -
"You spoiled my neck! It'll never be the same again - (no blame) -
'cos your neck & my neck are the same."

(Peter Blegvad: Amateur. Bloggen behöver uppdateras. Någon gång ska jag skriva honom och fråga vad "Blue-Eyed William" handlar om, och "War" medvetet lånat rytm & idéer från Yeats "Under Ben Bulben":

You that
Mitchel's prayer have heard,
'Send war in our time, O Lord!'
Know that when all words are said
And a man is fighting mad,
Something drops from eyes long blind,
He completes his partial mind,
For an instand stands at ease,
Laughs aloud, his heart at peace.
Even the wisest man geows tense
With some sort of violence
Before he can accomplish fate,
Know his work or choose his mate.

)

Förra året publicerades ett urval av korrespondensen mellan James Laughlin och Guy Davenport. Jag vill ha.

Recension i Washington Post.

When girl-crazy Laughlin brings up sex, Davenport responds that "[the poet] David Jones's biographer tells me that David had one sensual encounter -- lying and hugging a woman on a couch. I find this moving, and somehow beautiful -- it would have interested Kierkegaard, who apparently had no sensual experience at all. Flaubert buggered an Egyptian boy, in case he needed to describe same. Walt Whitman slept with his retarded brother, and God knows what they did in bed."

At the head of another letter, Davenport casually tosses off that it is the 75th anniversary of the publication of Tarzan, and that Edgar Rice Burroughs first thought to call his hero Zantar. He mentions that "the wonderful old English word for sticks picked up in the woods is estovers." He confesses that "My only theory about writing is that words have to mean something." And "I'll go on record that the most interesting human being I've ever heard of is Charles Marie François Fourier, followed by Herakleitos, W. Shakespeare, and Plutarch."

Laughlin quickly shoots back: "You can come up with more provoking ideas than Brer Rabbit and Possum together. Where do you keep them all? On cards? How can you remember so much? What does your head feel like with so much ideational circulation? Does it give you migraine, pressure of ideas trying to burst out? Or make you feel tipsy?" He later tells Davenport, "Your letters are the best that have ever blessed me. Ezra's were too jumpy, and [Kenneth] Rexroth's were too vituperative. Yours have the best style and the way the phrases are assembled is magical."

But how does the author of The Geography of the Imagination and Da Vinci's Bicycle and 7 Greeks know so much? Davenport casually reveals that "one scribbles in notebooks, else things will get away from you, and then in making a story" -- or an essay or a review -- "mines the notebooks." He clearly bases his own criticism and fiction on the observations and hard facts harvested from decades of omnivorous reading. But who, alas, values such wide learning now?

Jag har alltid gillat Tom Ewings texter om popmusik - så sympatiskt öppensinnade, så eminent resonabla och fyllda av ovätande idéer och genomtänkta åsikter. Nu har han, lite överraskande, börjat krönikera hos Pitchfork: läsvärt, som alltid.

De som, liksom jag, gillar Åsa Linderborg kan gläjda sig åt att hennes självbiografiska Mig äger ingen utkommer den 26 april: en bok om manlighet och klass, eller i mer konkreta termer, en bok om författarens pappa och hennes uppväxt i Västerås. Jag fick manuset i förrgår, som material inför en planerad intervju, men har inte hunnit börja läsa än (fortfarande en bok i Kanger-serien kvar, suck).

Åsas mamma Tanja Linderborg var länge vänsterpartistisk riksdagsledamot, och hennes mamma Vera Rohlander, gick med i partiet redan på 1930-talet. Hon fyller 90 i år. Jag skrev en gång en längre artikel om dessa tre generationer kvinnor och vänsteraktivister. Det är en rätt bra historia. Texten finns att läsa i Ung Vänsters jubileumsbok Hundra år av gemenskap (2003), om nu någon skulle råka springa på den.

Erik Wijk recenserar i LO-Tidningen Riks Dramas - av allt att döma - märkliga teateruppsättning med utgångspunkt i Maciej Zarembas generalangrepp på den svenska fackföreningsrörelsen ("Den polske rörmokaren"):

Zarembas eget dramatiska bidrag – en monolog som gestaltar honom själv som en sobert elegant och sympatiskt självprövande intellektuell – startar försynt med förklaringen att de som kritiserar honom är antisemiter och slutar med den självklara slutsatsen att de som ivrar för jämlikhet och rättvisa är att likna vid de nazistiska unga män som med obefläckad självrättfärdighet sköt vackra judiska kvinnor.

Valet av Wijk som recensent är kanske ingen slump: han skrev i Svenska Dagbladet för tio år sedan en genomträngande och befriande polemisk granskning av de ideologiska och anti-demokratiska premisserna bakom Zarembas artiklar. Texten finns återpublicerad i samlingsvolymen Bunta ihop och slå ihjäl dom och väl värd att läsas. Jag citerar en del av slutklämmen:

(...) jag tror att Zarembas extrema behov av integritet snarare kommer av ett slags asocialitet. Zarembas människa är inte Aristoteles' politiska djur, utan en isolerad individ som putsar på sin egen värdighet [...] Jag börjar få svårt att ta Zaremba på allvar. Hans resonemang har för mycket av idékonstruktion över sig (...). Det primitva antingen-eller som dödar de flesta debatter. Antingen individ eller kollektiv. Antingen familjen eller myndigheterna. Antingen rättigheter eller välfärd. Antingen moral eller politik.

Men verklighetne kräver aldrig sådana manikeiska ställningstaganden. Det kluriga med att leva är att kombinera både och - det där det vi borde lägga ned vår energi på.

Samtidigt så tas Zaremba på fullt allvar, inte bara av Timbro utan framför allt av Dagens Nyheters ledning (...) som i sin iver att i stället bli Sveriges moraliska samvete ger Zaremba helsidor utan att ifrågasätta texternas faktabakgrund, argumentationslinje och rimlighet.

På den punkten har inte mycket förändrats på tio år.

I jobbsyfte läser jag alla Thomas Kangers böcker om Västeråspolisen Elina Wiik (i omvänd ordning - började med Gränslandet, som ges ut den 2 april, och har nu arbetat mig tillbaka till Sjung som en fågel, den andra i serien). Efter att ha vadat igenom sådana tröttsama mängder deckarprosa var det uppfriskande att läsa Aase Bergs vansinnesutbrott i Expressen över genrens popularitet.

Phil Freeman:

Some bands are best experienced live; others are best experienced on record. The ideal Anal Cunt experience is standing in a record store with a friend, flipping through the band's CDs and laughing out loud at the track titles.

- ett annat band som bäst avnjuts på samma sätt är, som JV och jag upptäckte under vårt traditionsenliga besök på (numera sorgligt decimerade) Skivbörsen i lördags, Manowar (senaste skivan, Gods of War, är ett konceptalbum om ODEN.)

JV här i helgen. Vi hade roligt, bland annat, åt de litterära parodierna i Gilbert Sorrentinos Mulligan Stew (den erotiska diktsamlingen "The Sweat of Love" av "Lorna Flambeaux"), och åt Hugh Kenners subtilt parodiska sätt att desavouera orientalisten Arthur Waley i en diskussion om översättningen av kinesiska dikter i The Pound Era (s 291):

This version (yes, it is Waley's) closes lamentably:

Now she is a wandering man's wife
The wandering man went, but did not return
It is hard enough to keep an empty bed.

This is a resourceless man's verse; the resourceless man wrote but did not transmute; it is hard alone to wring song from philology

- samt förstummats över den mängd melodiska och rytmiska detaljer som Captain Beefheart hinner få med under bara någon halv minut i "Ella Guru" på Trout Mask Replica (en skiva jag borde spela oftare!).

Förra helgen ägnade jag åt att förena nytta med nöje genom att besöka och för lokalpressen bevaka åt Perspectivesfestivalen: kravet att leverera artiklar gjorde att jag fick prioritera bort vissa evenemang under de två dagarna (bland andra Yamatsuke Eye, som enligt uppgift hade dansat runt och gjort läten samtidigt som han bollade med två självlysnade klot).

Tre sceniska höjdpunkter:

ZU. Denna burdusa italienska trio förkroppsligar begreppet "jazzpunk": jag, som ändå är rätt luttrad och svårimponerad när det kommer till högintensiv frijazz, golvades fullständigt av deras furiösa attack: hårt och direkt, men också med rytmisk elasticitet och precision - en sällsynt kombination. De inledde tillsammans med Fugazi-basisten Joe Lally, vars pretentiösa sånger snarare begränsade än frigjorde gruppens potential. När de istället fick hjälp av Mats Gustafsson på tenorsaxofon bröt hela helvetet lös, och vi "utsattes för en mangelattack utan dess like: adrenalinstinn och hysterisk, kapabel att framkalla såväl näsblod som tinnitus, utopisk rock’n’roll, en påminnelse om allt levande musik kan och borde vara, bortom all rädsla, all auktoritetstro, alla konventioner" (för att citera min egen artikel - något hyperboliskt formulerat, givetvis, men det var skrivet med musiken fortfarande ringande i öronen).

HUNTSVILLE. Jag hade inte riktigt väntat mig att gilla dessa tre norrmän så mycket som jag faktiskt gjorde: Ingar Zach är en oerhört nyanserad slagverkare, men har de senaste åren ägnat sig åt den för mig så förhatliga kvietistiska formen av tyst, självförnekande improvisation. Här, tillsammans med basisten Tonny Kluften och gitarristen Ivar Grydeland, uppvisade han både en känsla för rytmiskt driv och stilistiskt hybriditet som balanserade de minimalistiska tendenserna: trion inledde med "lågmält gnissel som sakta växte till ett stort orosmoln av brus, en sfärisk struktur som omslöt en myriad miniatyrdetaljer. Så stabiliserade trumslagaren Ingar Zach en motorisk rytm med sina vispar och Huntsville avslöjade sig som något så ovanligt som improvisatörer med en känsla för groove och med en förmåga att förena skilda ingredienser till en dramaturgiskt sammanhållen enhet: hypnotiska tabla-takter från en indisk trummaskin, minimalistiskt basspel, melodisk akustisk gitarr, ödsligt romantisk steel-guitar, drivande shuffle-rytmer." (Jag hade först svårt att förlika mig med Grydelands steel guitar, som ett tag mest lät som syntarna i "Shine On You Crazy Diamond", men beslöt mig till slut för att krypa till korset och erkänna att det var vackert.)

INGERBRIGT HÅKER FLATEN QUINTET. Som vanligt var det jazzen som vann mitt hjärta: Håker Flaten leder en kvintett i modern Chicago-avantjazz-tradition, alls inte olik Vandermark 5 i attityden och i sammanflätningen av intrikata utskrivna partier och lössläppta improvisationer - det här är musik som använder en hög grad av teknisk förfining, inte som ett virtuost självändamål, utan som ett medel för att uppnå ett hårresande, hårdsvängande samspel, sammansatt av ständigt skiftande komponenter. Ytterligare en gemensam nämnare med Vandermark 5 är saxofonisten Dave Rempis, som jag inte uppmärksammat tidigare och som spelade, för att citera en man i publiken, "nästan som Jimmy Lyons och bättre än Ornette". En annan uppenbarelse var violinisten Ola Kvernberg - inte sedan Michael Sampson spelade med Ayler (eller Lars Svanteson med Bengt "Frippe" Nordström) har väl en fiol låtit så självklar i ett jazzsammanhang.

Men, som med alla lyckade festivaler, händer det minst lika mycket intressant saker mellan spelningarna: oväntade möten, upplivande samtal, utbyten av åsikter och erfarenheter. Jag uppskattade det stora åldersspannet (från 25-åriga noise-makare till 65-åriga frijazzveteraner), även om det ocksås skapade vissa spänningar: några yngre besökare raljerade över att det hela liknade en "firmafest", medan några äldre beklagade de elektroniska inslagen. (Här måste jag bekänna min konservatism på åtminstone en punkt: jag förstår inte vad Skull Defekts har med musik att göra över huvud taget.)

(Mer om festivalen hos Clara, som bland annat hörde den konsert med Evan Parker som jag missade pga familjeangelägenheter.)

Jean Baudrillard's death did not take place. Vissa dödsrunor skriver väl liksom sig själva.

För övrigt noteras ...
... att någon kommit hit genom att googla "trotskij hund"
... att Michaelangelo Matos tycker att detta är årets hittills bästa låt. (Kanske har han rätt.)

För ett antal år sedan var jag bjuden på samma middag som några amerikanska jazzmusiker (Gerry Hemingway, Mark Helias och Ray Anderson), som bland annat beklagade sig över hur stor andel av skivbolages jazzbudgetar som gick åt till att ge ut lyxpaketerade cd-boxar med "complete sessions" från den eller den legendariska skivinspelningen: istället för att satsa på ny musik, valde man att mjölka ut så mycket pengar som möjligt ur de gamla giganterna.

Nu har turen sent omsider kommit till Miles Davis On the Corner, som visserligen möttes av en hel del hård kritik från puristhåll när den släpptes, men som sedan länge varit tryggt hipster-kanoniserad, en självklar referenspunkt. Boxen Bey-on-d the Corner och innehåller även material från Get Up With It och Big Fun. (Jag lyssnar så sällan på skivorna från Miles elektriska period att jag ibland undrar om jag egentligen gillar dem, men jag blir för det mesta glatt överraskad när jag väl tar mig tid att spela dem - även om jag nog egentligen tycker att Herbie Hancocks Sextant gör samma sak mycket bättre, utan en massa longörer.)

Närmast oförskämt förnuftigt inlägg på den, av allt att döma, nystartade bloggen Stormklockan, som svar på en rätt osorterad och ofokuserad debatt om "vänstern" initierad av Alex Bengtsson här. Liksom Johan Lindahl störde jag mig på den formulering i det debattinlägg från "Rivarn som, mer eller mindre, gick ut på att radikala rörelser bör "mobba ut" dem som faller utanför normen för hur en arbetare "bör" se ut: det finns en punkt där tjatet om att motarbeta "livstilismen" (känns inte den här diskussion bara så 2003?) slår över i ren intolerans. (För övrigt bör allt användande av ordet "postmodern" i dessa sammanhang, och i de flesta andra sammanhang också, förbjudas - DET BETYDER INGENTING.)

När jag ändå, för en gångs skull, skriver om vänsterbloggar, kan jag också passa på att lyfta på hatten för att den förträffliga Lisa Rasmusson har börjat blogga. Hennes "Bloggaden" handlar om "fackliga blockader och debatten om den svenska kollektivavtalsmodellen" och vill "syftar till att ge en motbild till den borgerliga attacken mot facken". Ben Reagan Central hejar på.

Tre artikeltips:

* The redirection. Seymour Hersh, i The New Yorker, förklarar bland annat hur Bush-administrationens nya policy för att underminera Iran och Syrien driver den att sluta oheliga allianser med sunnimuslimska grupper, med potentiellt ödesdigra konsekvenser. Artikeln är tretton sidor i utskrift, men väl värd att ta sig igenom.

* Varför låter konsten? Nutida Musik är inte en tidskrift jag brukar höja till skyarna (en blek inhemsk kopia av The Wire), men här har redaktörerna hittat ett värdigt intervjuoffer: Sven-Olof Wallenstein, som lägger ut texten om relationen, eller snarare icke-relationen, mellan svensk ljud- och bildkonst. Som ett stickspår är följande lilla historieskrivning om den "postmoderna" debattens intåg i Sverige värd att citera:

I början av 80-talet fick vi debatten om postmodernismen.
Som jag uppfattar det var det under 70-talet fult att tala om saker som gjordes internationellt, särskilt om det var amerikanskt, vilket bidrog till en stängning mot den internationella debatten. Sen kom allt in huller om buller i början av 80-talet. Alla positioner som tidigare varit undantryckta kom på en gång, vilket gjorde att det skapades en så märkligt historielös och eklektisk situation. Plötsligt skulle man absorbera allt. Men man hade tappart bort rottrådarna, man hade tappat 10–15 års intellektuell diskussion. Debatten om postmodernismen var ju ganska bisarr inledningsvis, den kretsade bland annat kring den tyska neoexpressionismen. Sen kom det ju en vända till med utställningen Implosion, men då var allt redan förvirrat. Sverige fungerade lite som en ekokammare av vad som sades utomlands och ekona tog
ett decennium innan de kom hit.

Vad som sägs i själva sakfrågan, om den nutida svenska konstmusiken, är nog dessvärre sant, även om det förhoppningsvis håller på att hända saker: den är undanträngd och undangömd, och saknar kopplingar och öppningar till andra konstformer och till en bredare estetisk debatt.

* Other lives: London Review of Books avslöjar sanningen om Pythagoras: alls ingen matematisk pionjär, bara en vidskeplig sektledare: Let it be the case that Pythagoras sincerely believed, and got his followers to believe, that he was the Hyperborean Apollo and that, as Euphorbus, he had fought Menelaus during the Trojan War. That only makes it all the more clear that he belongs to the history of politically intrusive religious movements, not to the history of philosophy or science. Even less does he deserve his traditional place in the history of mathematics. (Den mesta berömda av de pythagoreiska levnadsreglerna var för övrigt att avstå från bönor.)

Veckan i bilder.