Instant Ulf Karl Olov Nilsson: Erasures skapar dikter genom att slumpmässigt radera ord från utvalda texter.

But the word of Mr Costello was an unwelcome language for him for he nauseated the wretch that seemed to him a cropeared creature of a misshapen gibbosity, born out of wedlock and thrust like a crookback teethed and feet first into the world, which the dint of the surgeon's pliers in his skull lent indeed a colour to, so as it put him in thought of that missing link of creation's chain desiderated by the late ingenious Mr Darwin.

Fenomenet Ievan Polkka (skulle vara simpel kontorshumor, om det inte var en så väldigt catchy låt: föredrar detta liveframträdande framför den så spridda flashanimationen).

Ascension av Myriam Thyes: en trevlig minutlång kortfilm om en färd i lyxhotellet Marriott Marquis glashissar.

Poptimisterna på Livejournal listar några låtar från de senaste årens Eurovisionsfestivaler som borde vara klassiska: till denna utmärkta lista vill jag foga Polens bidrag från 2004, "Love Song" med Blue Cafe. Några av årets bidrag som förtjänar att räddas från historiens skräphög: Las Ketchups "Bloody Mary" (som har ett trevligt riff och ett lustigt atonalt stick) och Moldaviens oförtjänt förhånade "Loca".

Det kom en försäkran från Bengt Lorentzon om att Zappakonserten inte alls var det "sorgliga coverspektakel" jag på förhand utdömt den som: säkert inte, jag hade gärna gått dit, men när jag nu var förhindrad, måste jag få det att framstå som att det egentligen ändå inte var något att se. Likt JV, som inte heller gick, har jag återupptäckt några gamla favoriter ur Zappakatalogen, inte minst "Aerobics in Bondage" från FZ Meets the Mothers of Prevention (1986): där sitter han vid sin Synclavier, omgiven av ny och skinande digital 80-talsutrustning, och gör invecklade Nancarrow-liknande datorstycken: det låter mörkt och vackert - och anslående ensamt, på något nästan lite rörande sätt. (Ian Penmans famösa utskåpning av Zappa är hysterisk och rolig (och påfallande "rockistisk"!), men är egentligen mer träffande som en kritik av Zappas fans och deras attityder, än av FZ själv.)

Hurra, trean har börjat visa andra säsongen av min favoritsåpa Project Runway. Vi får se om den lyckas uppbåda samma färgrika persongalleri som den första, men premiären verkade lovande.

Jag måste säga att jag till största delen håller med vad Anna Hellsten skriver om Linda Skugges Ett tal till min sysers bröllop: den som påstår att Skugge inte kan skriva, kan inte läsa.

Roligt & oväntat att något så perifert som Bens och Esthers zappologiska antologi Anthology Zappa uppmärksammas i DN (med anledning av det sorgliga coverspektakel som Zappa-sönerna nu turnerar runt med). Synd bara att Bo Madestrands recension är så fånig: "Med Elvis Costellos [sic] ord är det ungefär lika meningsfullt att skriva om musik som att dansa om arktitektur" - HERREGUD VARFÖR FINNS DET FORTFARANDE MÄNNISKOR SOM ANVÄNDER DEN HÄR HJÄRNDÖDA FRASEN???

Har fixat en LP-spelare, tack vare Kristiinas föräldrar, och lyssnat en del på gamla jazzskivor: Miles Davis Walkin' (älskar Horace Silvers pianosolo på titelspåret: anti-ekvilibristik! Det är liksom upplagt för att han ska briljera med värsta flash-bop-sväng-grejerna, men istället kör han nåt helt kort och enkelt pekfingersolo), Clifford Brown, Memorial Album - och så Dave Brubecks Time Out. Jag gillar denna sönderspelade klassiker, men texten i cd-häftet är verkligen för lustig:

Take Five is a Desmond composition in 5/4, one of the most defiant time-signatures in all music, for performer and listener alike.

Det här var en tid då jazzen kom med en medveten marknadsföring: det gällde att presentera sig som THE NEW THING; härav beteckningen "Free Jazz" på Ornette Colemans musik (en skivbolagsterm han själv aldrig använde - men som kom att fastna). Brubecks gimmick blev udda taktarter, som lanserades som DET MEST KOMPLEXA NÅGONSIN (som om det vore svårare att räkna till fem än att räkna till fyra). Muso-mystiken kring "komplexa" taktarter lever kvar; i de rätta kretsarna kan det vara ett säkert sätt att framstå som lite mer meningsfull än alla andra.

En gammal anekdot, saxad från Usenet och berättad av JV, då känd som Bossk(R):

I saw some interview on TV with studio musicians, brass players, who mused about how Sting presented them with sheet music in the time signature of 7/8. They were sweating in the car all the way to the session (or something) and when they hit the studio (get this) Sting (God) said (you bet he did) "Well guys ... [dramatic pause] HOW ABOUT NINE? [!]".

ROCKISM vs. POP[TI]MISM zzzzzzzz: Jody Rosen i Slate är oförskämt förnuftig.

Jag har läst Jonas Gardells Jenny. Vilken skitbok. De flesta recensenter har väl också varit överens på den punkten, men jag kan inte begripa killen i Expressen som kallade Gardell "stilist". Vadå? Han skriver pinsamt illa. Varje kapitel utmynnar i en liten elegisk suck, typ: "Och ondskans blommor växte längs glömskans vägar." Ren patetik är vad det är - utan några som helst försonande egenskaper.

[UPDATE. Nu har jag boken här. Några av Gardells stilistiska brott:

1. Det elegiskt ödesmättade kapitelavslutet, vanligen inlett med ett "och", och sammansatt av staplade satser:

Och Sofi Bodéns mamma skrattar och vimsar och trugar på Jenny ännu mer spagetti och köttfärssås, och allt ska Jenny ta emot och allt ska hon svälja och allt ska hon spy upp i det morgondaggsfuktiga gräset runt Sävbysjön när juninatten går över idag.

2. Den förment djupsinniga funderingen:

Hur allt började? Hur ska man någonsin kunna veta i vilket exakt ögonblick något igångsätts och sedan inte kan stoppas? Kanske man snarare borde formulera frågan om det hade kunnat gå på något annat sätt än det gjorde? Om det hade kunnat bli annorlunda. På den frågan måste svaret bli: Naturligtvis. Och naturligtvis inte.

3. Den tvångsmässiga upprepningen av vissa banala nyckelfraser:

Jenny är Alien. Jenny är den främmande.

4. Den inskjutna av "poetiskt" bildspråk överlastade passagen:

Höstregnet stänker mot taxins vindruta som pisksnärtar. Våra liv är blott en dimma som löses upp i gryningen. Vi är som gräset när det vissnar.

]

388. BECKMAN, ERIK. Den kommunala kroppen. Dikter. Sthlm, 1979. 43 (2) s. Häftad och oskuren. Med dedikation till Olof och Martina Lagercrantz samt en rättelse i texten av författarens hand.

Rättelsen består i att författaren på s. 23 har markerat ordet "kuk" och skrivit till "skall vid närmare eftertanke vara 'näsa'".

Ur Olof Lagercrantz bibliotek (Mats Rehnström katalog 52)

Bra i Sydsvenskan om "Osynliga partiet" som - framför allt - ett exempel på lyckad politisk marknadsföring.

Att relativisera våldshandlingar har alltid varit en anarkistisk paradgren, men det intressantaste med Osynliga partiet är hur de tagit alla på sängen genom att med vad som borde vara hopplöst förlegad motkultursteori låta "systemet" avslöja sig självt.

I min läsning av David Vikgrens Ordning (W&W, 2004) har jag pendlat mellan beundran och en lätt trötthet, där den förstnämnda känslan övervägt. Hans dikt har en stark suggestionskraft, särskilt när den närmar sig någon sorts norrländsk realism, till tonerna av Bear Quartet, och när den lever ut sina mörka sidor i destruktiva fantasier - jo, lite Vertigo-varning kan det väl vara ibland, men det är välskrivet, och Vikgren har hittat ett sätt att skriva som är hans eget, en medvetenhet om hur orden faktiskt låter och spelar mot varandra:

[...] Sjung nu, ljus
och brännande i urskiljningen. Denna låga
oavbrutna ton av våld -

- ett flöde som inte bara är uppbrutet och stammande, och ett rytmiskt, strukturerande sätt att låta vissa bilder och teman återvända utan att skriva oss på näsan om deras innebörd - samtidigt som diktens form är så pass generös att den tillåter såväl självbiografi som dagspolitiska inpass.

Vad han däremot inte lyckats med är att skaka sig av en samling samtidslyriska manér; en motvilja mot att formulera alltför fasta utsagor (som sämst låter han som Fredrik Nyberg, men det är inte ofta), en ofärdighet som lätt passerar som "språkkritik" och en viss övertydlighet i de kulturella referenserna (ingen kommer någonsin att kunna övertyga mig om att "rhizom" är ett ord som hör hemma i en dikt). Men - nog med radanmärkningarna! Ordning är, till stora delar, stark och njutbar poesi, och att boken med sina nära 180 sidor är lite osovrad känns bara skönt.

Det är intressant att jämföra den nedan citerade dikten av William Carlos Williams med den dikt som WH Auden skrev utifrån samma Brueghel-målning, Musée des Beaux Arts: en riktigt irriterande dikt, pratig och full av plattityder ("About suffering they were never wrong, The Old Masters ..."). Auden docerar, medan Williams presenterar.

Apropå debatten i Arena om "vänsterns vädekonservatism": jag tror det är en ganska säker hypotes att varje diskussion som utgår ifrån att "vänstern" är en enhet som kollektivt kan tillskrivas åsikter om det ena eller det andra är dömd att fastna i straw man-argumentation och tomma generaliteter. Så också här. Just Arenas redaktion är ju särskilt hemfallen åt den här typen av pseudodebatter där den här imaginära "vänstern" ska läxas upp för det eller det andra. [Och visst är det gott nog att, likt Magnus Linton och Martin Aagård, framhålla populärkulturens förträfflighet gentemot dess rutinmässiga belackare, men jag skulle ha så mycket mer utbyte av deras texter om de, istället för att bara i inverterad form impränta dessa fruktlösa dikotomier mellan högt och lågt och fint och fult, faktiskt kunde skriva något intelligent om den kultur de utger sig för att försvara. Typ: Vilka dokusåpor gillar de, och varför? Istället får vi, gång på gång, dessa ängsliga positioneringar och garderingar, där själva kulturyttringarna bara är retoriska tillhyggen.]

En artikel av Maria Svedland i senaste numret av Re:Public service handlar till synes om män, makt, matmissbruk och könsroller, men det är egentligen mest en förevändning för att få skvallra i detalj om Jan Stenbecks matvanor:

Oftast avslutades brakmiddagarna med vickning i Jans lägenhet, högst upp i det gröna huset, berättar Leif [GW Persson]. På slutet introducerade han en speciell vickningsrätt som bestod av potatismos gjord på vispgrädde, äggula och en och annan potatis. I det brukade han röra ner en väldigt stor burk med rysk kaviar och så åt han alltihop med sked.

Mums!

[ännu en av dessa lustiga BRC-googlingar: vad är fyllecell?]

Monolithic Dome Institute! (Via Ramage.)

Bezembinder: holländskt bildbloggande.

Landscape with the Fall of Icarus

According to Brueghel
when Icarus fell
it was spring

a farmer was ploughing
his field
the whole pageantry

of the year was
awake tingling
near

the edge of the sea
concerned
with itself

sweating in the sun
that melted
the wings' wax

unsignificantly
off the coast
there was

a splash quite unnoticed
this was
Icarus drowning

William Carlos Williams