Roligt hos Ali Esbati: fotbolls-VM omvandlat till ascii-kod.

Det var skakande att ta del av besked om mordet på Martin Adler igår: jag träffade honom en gång, efter att den lokala journalistförening jag varit ordförande i tilldelat honom ett pris, och fick intrycket av en sympatisk och rätt lågmäld man, inte utan äventyrardrag, men också med en beundransvärd vilja att rapportera från platser dit få andra har modet eller viljan att bege sig.

Jag läser Fernand Ouelettes biografi över Edgar Varèse från 1966: den är underbart panegyrisk, en ren hagiografi:

As he listened to the world, Varèse came to know that he would be a singer of sound; for it was as he listened that the world seemed to him magnificient. Thus Nature was his first teacher, as it has been for many great artists, as it was for Leonardo Da Vinci himself. [etc] (s 7)

(Detta är ju klart att föredra framför den avmätta tonen i t ex Humphrey Carpenters Pound-biografi.)

Två iranska formgivare: Reza Abedini och Saed Meshki.

Från den andra dikten: "I kamerans barndom" betyder den tidens epok i kamerans historia då man var tvungen att sitta still i flera sekunder för att bli fotograferad. Detta är ett vackert uttryck på svenska - vi säger ofta "bilens barndom", etc., det förmedlar en atmosfär av ömhet inför de tekniska föremålen. Jag har aldrig hört uttrycket "atombombens barndom" men det är fullt möjligt. På svenska.

Tomas Tranströmer till Robert Bly, ur Air Mail, Brev 1964-1990, s 137

Goda råd om namngivning i andra upplagan av Erik Wellanders Riktig svenska (1941):

En svensk gosse döpes lämpligen till Karl eller Gustav eller gärna till Fritiof, men icke till Caruso eller Valentino, Cromwell eller Gudilov, Lohengrin eller Napoleon Bonaparte. Vare sig Napoleon Bonaparte hamnar i ett ämbetsverk i Stockholm eller i en kryddkramhandel i Vänersborg, är det synd om honom, han måste livet genom gå omkring som ett vandrande stilbrott. (...) Sådana namn som Mussolina, Hitlerita och Stalinetta äro under alla förhållanden olämpliga; man vet icke alls, hur bärarinnan en dag kommer att ställa sig till den -ism, som hennes namn är avsett att hugfästa.

(Många brukar utgå ifrån att vi döpt Elliott efter T.S. Eliot; så är alls icke fallet. Ej heller är han döpt efter Missy Elliott eller Elliott Carter, även om det hade legat närmare till hands.)

Bill Drummond om musikutbrändhet i senaste numret av Sex (#9):

Musiken låser inte längre upp nya bitar eller bilder i mitt huvud. Jag vet redan precis vad som händer i mitt huvudnär jag hör rock eller dansmusik eller vad som helst (...) i mitt huvud formades den här teorin, en väldigt subjektiv teori, om att vi kört fast med musiken. (...) problemet, själva fastkörningen, är att vi konsumerar all musik som inspelad musik. Själva faktumet att musiken finns på cd eller som nerladdad data på en disk. Vi lyssnar på ett väldigt endimensionellt sätt. (...) jag kom på att jag gillar idén att ha musik för specifika tillfällen. Kanske inte som julsånger, men musik för särskilda platser och särskilda tidpunkter.

Nerladdning är fantastiskt, ipods är fantastiska men egentligen påskyndar de här sakerna hela processen. Det är som att när du har all musik som du någonsin ägt i den här lilla spelaren så är det ingenting av det som du vill höra. Och du kanske låter den slumpa fram låtarna, men då trycker du bara nästa, nästa nästa.

Svenskan skrev i lördags också om Eskilstunas nya konstmuseum: här har man gjort slag i saken och genomfört det man i Västerås bara pratat om: satsat 40 miljoner på ett nytt museum i en före detta industrilokal, en gammal kugghjulsverkstad. Ser intressant ut (kommande utställningar), även om artikeln får det att verka som om det är lite si och så med den lokala förankringen: Det är sannolikt en lång väg att gå för att väcka ortsbefolkningens konstintresse.

Louis I Kahn: Unbuilt masterworks: om de byggnader som aldrig blev uppförda. Intressant understreckare i SvD om Kahn, "Arkitekten som lät modernismen mjuklanda".

Det här ser verkligen mastigt och matnyttigt ut: 950 sidor nordisk-rysk diktning, samt 4 DVD-skivor, bland annat innehållande en fyra timmar lång dokumentärserie. Herregud, vilket överflöd. (Tack för tipset, Sapristi.)

Slumpen fixade en inspirerad låtordning på min Ipod när jag promenerade till arbetet i morse:

Bow Wow Wow - "W.O.R.K (N.O. Nah, No No My Daddy Don't)"
Pookey Blow - "Get Up (And Go to School)"

[Pookey Blow var en tolvåring från Connecticut som i början av 80-talet lanserades som Kurtis Blows lillebror, vilket han inte alls var; här rappar han, sluddrigt och charmigt, om att det är roligare att spela kazoo än att gå i skolan. Det låter minst lika kaotiskt och roligt som Bow Wow Wows hyllning till arbetslösheten.]

All musik är lika bra.

(Ett radikalkonservativt perspektiv.)

Väl rutet av Marcello Carlin apropå avantsnobbismen på blissblog. (Vem fan vill höra Metal Machine Music som bakgrundsmusik ute på krogen? Inte jag i alla fall.)

Tropicália offers us an alternative narrative of Modernism, not only because it is a minor footnote in the constructed canon, but because it has managed to stay relatively open and flexible. This is by virtue of its own character, and because some of its problems are still to a certain extent ours. Modernism lingers on, in the never given balance between necessity and contingency, passivity and activity.

We have never been catechised: Rodrigo Nunes i Mute Magazine använder det brasialianska 60-talet för att polemisera mot den förenklade bild av modernismen som förmedlats av Victoria & Albert Museums utställning Modernism: Designing a new world:

This narrative excludes various threads from a definition of Modernism (Dada, Surrealism, Secession), reducing the Modernist event to a utopian program of the transformation of social life through technological development, functional design and planning. This operation of reduction reinforces a political equation of Modernism and totalitarianism that serves the double purpose of presenting Modernism as: i) a project imposed by authoritarian means on a moment of radical transformation that is inseparable from capitalist development, rather than as itself playing a part in constituting that moment of transformation; ii) posing questions which are impossible or impertinent in our present, ‘liberal-democratic’ world.

Idag firar vi Bloomsday på Ben Reagan Central (Ulysses lästes ut igår); här lite om Joyces copyrighttokiga barnbarn Stephen och den skada som EU:s nya upphovsrättslagar åsamkat Joyceforskningen:

This isn't the first time that Stephen Joyce has hurt the cause of scholarship about his grandfather. He threatened to sue the Irish Museum over its exhibition of Joyce's papers. He threatened to sue pubs in Ireland for allowing people to read aloud from Joyce's novels on Bloomsday, the celebration of Ulysses. He told symphonic composers that they couldn't put Joyce quotations in their symphonies.

Most tragically, there was a brief moment when Stephen Joyce was irrelevant. The works of James Joyce were in the public domain until the EU copyright directive extended copyright by 20 years, putting Joyce's books back into the care of his capricious grandson for decades.

Målningar av Astrid Sylwan (Presentation.) Och apropå Aguéli, har årets stipendium till hans minne tilldelats Emelie Björck, som gör rätt effektfulla målningar i olja på aluminium.

Litet Ligeti-tillägg: Liveversion av Poème symphonique för de hundra metronomerna. (I en avesvärt förkortad version, som ändå är alldeles för lång.)

[I bokhyllorna på Ikea, vanligtvis fullmatade med oattraktiva och osäljbara böcker, såg jag fler osprättade exemplar av Erik Beckmans Jag känner igen mej (Bonniers, 1977). Jag frågade personalen om jag fick köpa en av dem. Det fick jag inte.]

Mer Ligeti: Kyrie: Molto espressivo från Requiem (skrivet i mitten av 1960-talet för Sveriges Radios symfoniorkester och Radiokören). * Under sina sista år planerade han en opera baserad på Alice i Underlandet: en bok han fann ridiculous and terrible at the same time (intervju från 1978) * Do the math listar Ligetis särdrag. * Micropolyfoni. * Även om det för "berörda parter" kan låta högst besynnerligt så är jag böjd att tro att Bo Nilsson, Stockhausen, Boulez och t.ex. Györgi [sic] Ligeti bakom all "annorlunda"-klang döljer utpräglade romantiska drag. (...) "Realismen" i den romantiska och "helt nya klanger" i den radikalt "moderna" musiken är inte så långt ifrån varandra. (Werner Wolf Glaser i Vestmanlands Läns Tidning, 3 dec 1966) * My compositions defy all attempts to categorise them: they're neither avant-garde, nor traditional, nor tonal, nor atonal. And certainly not post-modern, for dramatizing the past in ironic fashion is something that is completely foreign to me. (On an overgrown path) * ... quasi-neodadaistiska provokationer (Ove Nordwall i Sohlmans musiklexikon om Poème symphonique för hundra metronomer) * Fredrik Ullén, över telefon från Philadelphia, betecknar Ligetis repertoar som "väldigt brokig, något han själv också var medveten om", men noterar beröringspunkter mellan de senare och de tidiga verken: I Musica ricercata, som han skrev på 1950-talet, finns ett stycke där vänsterhanden rullar i gång ett riff, medan högerhanden spelar en motrytm. Det polyrytmiska som han utvecklade i sina sena stycken fanns som idé redan då. Ullén kände Ligeti personligen, kallar honom "extremt snabbtänkt, idérik, ganska okonventionell, väldigt rakt på sak". * Ligeti, sedan Stockhausen kallat 11/9 2001 "the greatest work of art ever": Stockhausen should be locked up in a psychiatric hospital.

Ligeti död. [Ett av mina tidiga möten med den samtida konstmusiken var när jag hittade noterna till Continuum för cembalo på musikbiblioteket: de såg så imponerande ut, med sin långa kedja av noter, utan taktmarkeringar eller pauser, med instruktionen att spela as fast as possible so that the individual notes can hardly be perceived, but rather merge into a continuum.] Tysk sida, innehållsrik, notexempel. Minnesord på Schott Musics hemsida.

Kinky Afro om livet på svenska kulturredaktioner. Inga kommentarer.

Som en liten hyllning till Trinidad-Tobago kommer här Destra Garcias Bonnie & Clyde.

Haha: Yes Roundabout i bisarrt koreograferad skolkörstappning.

Via Pollock's bollocks hittar jag följande obetalbara mening av DN:s konstkritiker Jessica Kempe, från en recension av konsthögskolornas avgångsutställningar nyligen: Om jag vill veta vem Love Enqvists mäktiga posterporträtt föreställer återstår en komplicerad rebusjakt i videoverk och på webbadresser. Till sist begriper jag att porträttet föreställer hobbiten Frodo fast i Jonas Löfgrens samtida gestalt. Hur ser då denna bild, med sina obskyra referenser som måste dechiffreras genom omfattande internetresearch?


Jag vet inte om jag ska tycka att denna brist på samtidsorientering är charmig eller beklämmande. [Mer Kempe-bashing hos Sakernas tillstånd. Annars uppskattade jag hennes artikel idag om Aguéli, inte minst för att hon har modet att erkänna att han kan framstå som, tja, lite tråkig: Hans målningar ser tillrättalagda ut med sina höga himlar, låga horisonter och liggande markavsnitt, med sina byggnader, gator och ansikten i små format, genomlysta av ett allomfattande vitt ljus. (...) Att ta till sig Aguélis transcendenta syner är inte lätt för en icke­troende. För den oinvigde glider hans bildvärld lätt över i ideologi, tidsanda och modernistisk konsthistoria. Sant!]

Tandkrämskuriosa: MC Hammer-tandkräm, tandkräm med smak av sibirsk tall, historiska tandkrämer, och så vidare, och så Darkie/Darlie:

Hong Kong's Hazel & Hawley Chemical Co. would probably still be hawking Darkie toothpaste had the company not been acquired by Colgate. The Darkie brand's Al Jolson-inspired logo, a grinning caricature in blackface and a top hat, was as offensive as its name. Colgate bought the company in 1985, and then ditched the logo and changed the product's name to Darlie after US civil rights groups protested. However, the Cantonese name - Haak Yahn Nga Gou (Black Man Toothpaste) - remains.

Är det för detta vi ska minnas Ringo Starr?

Rekommenderat: videoinstallationen The Middle East revisited av Caroline Ramzy, som just nu visas på Västerås konstmuseum: ett ovanligt suggestivt verk, inspelat på en strand i ett industriområde utanför Alexandria, associativt och poetiskt, med ett bildspråk som man genast dras in i: vi ser myller av människor, hör en sugande kakafoni av röster. Pojkarna spelar fotboll i sanden, en egyptier försöker närma sig en västerländsk kvinna, alltmedan en äldre man står i vattnet och läser en muslimsk bön. Vi följer kameran under vattenytan, där fiskarna simmar runt sönderrivna plastpåsar. Vi skymtar omgivande fabriksbyggnader och McDonalds-restauranger, och i bakgrunden svävar en oljeplattform strax ovanför horisonten, likt ett rymdskepp på väg att lyfta.

Två kortfilmer av Peter Greenaway: Intervals (1967) och H is for House (1976). [Jag gillar Greenaways tidiga filmer, innan han blev alltför uppfylld av bilden av sig själv som den moderna filmkonstens frälsare (hans filmteorier tycks mig mest vara bluff och båg); kortfilmen var en form som passade honom väl: den tog fram hans mest sympatiska sidor - hans hemtrevliga excentricitet, humorismen som balanserar den perversa formalismen - och tyglade hans tendenser till barockt överdåd.]

Fotografier av Cao Fei.

Lite filmhistoria: Jean Cocteaus Le sang d'un poète, och en större samling länkar till Felix the Cat-filmer här och här.

Förra veckan skrev jag något om Lost-fenomenenet i tidningen. Ser nu några vänliga ord om artikeln på Weird Science; kritiken av programmet kan jag dela - visst är Lost som svagast när det måste förlita sig på rollfigurernas emotionella och psykologiska trovärdighet (vem bryr sig om Rose och Bernard, liksom?), och visst är det mycket av datorspel, snarare än realistiskt drama, över uppbyggnaden: jag ser dock egentligen inget fel med det. Jag har inga som helst problem med att ge efter för nörderier någon gång ibland (Weird Science-dikotomin mellan pojkrummet och discot är ju lite förenklad; det går att trivas på båda ställena) och låter mig lätt ryckas med i Dharma-pusselbygget. [Kritiken påminner mig om Salman Rushdies sågning av Umberto Ecos Foucaults pendel: This is not a novel, it is a computer game. Fast Foucaults pendel suger på riktigt ...]

Random Zeitgeist: ett script som regelbundet spottar ur sig de hundra senast postade bilderna på Livejournal.

Prehistoric painting is without regard for the horizontal or the vertical: one of the horses in Lascaux is jauntily upside down, drawn by some remote ancestor of Marc Chagall. With history came uprights on horizons. The Greek and Roman love of long rectangles enclosing bas-reliefs decided for Western painting that its finiteness would be consise and rational, bounded like property, like walls and floors. This convention is still a kind of low. The old Picasso superstitiously crammed his figures into rectangles.

Guy Davenport, The Hunter Gracchus, s. 99