I april skrev skunkaren Salome (som jag inte känner, men som jag tror är en av dem som ligger bakom O-tidskrift) följande, som väl får anses vara den mest insiktsfulla kulturkritik som publicerats på svenska i år:

Det är 1993 igen. I Stockholm har det aldrig slutat vara 1993. I Studio Pop står Per Sinding-Larsen och Jonna Berg och fnissar i samförstånd åt en gammal NileCity-sketch om basisten i Whipped Cream. Studion ser ut som Popitopp. Alla är exalterade över Popsicle-återföreningen.
Den svenska populärkulturen är fryst i 1993. Det är så hemskt alltsammans. De som gjorde NileCity gör fyratimmarsfilmer som mest handlar om ångest och är fortfarande roligast i Sverige eftersom alla andra som försöker vara roliga är ståuppkomiker eller lönnfeta killar som pratar skånska. Fredrik Wikingsson och Filip Hammar får erektion när Henrik Schyffert hälsar på i deras teveprogram eftersom Henrik Schyffert är det roligaste som någonsin hänt.
Det är inte fyrtiotalisterna som är det verkliga köttberget, utan alla som var tuffa 1993.

Jag påminns om det när jag läser att Andres Lokko under något som kallas Rookiefestivalen korats till "Sveriges mest betydande journalist för främjandet av ny svensk musik". Jag kan inte tänka mig en bättre illustration av den svenska musikjournalistikens sorgliga tillstånd.

På tal om Hugh Kenner: New York Times nätupplaga är generös med arkivmaterial och har gjort ett flertal av den eminente, framlidne kritikerns recensioner tillgängliga. Här, till exempel, en skärskådning av Frank Kermode, "England's grooviest general-purpose critic":

Thus by page 65 of "The Classic" he is telling us how "What finally distinguishes the tone of Marvell from that of Milton is that he has some historical patience, a willingness to accept the unideal character of events; it may not be proper to call this Machiavellian, but it certainly is, in a recognizable sense, modern, if only in the way that Thucydides, in Arnold's notorious comparison, was more modern than Sir Walter Raleigh."

The first half of this sentence is exact and just. The function of the little carousel in the second half, on which figures of Machiavelli, Thucydides, Arnold, Raleigh, are rotated past our gaze, is to distract us from judging that what got said about Marvell and Milton was after all a touch platitudinous. That is one use of allusiveness.

Nostalgia is fuzzy and utopian, privileging an imagined past over a real one. And indeed, nostalgia can be kitsch - playing on the collective recollections of a generation and teasing the psyche through the occasional retro replay - but why can’t it be more than this? Big branding conceits - Old Navy bringing back '60s hip-huggers, for instance - is one way to mobilize nostalgia as a catalyst for sales, but it's a collective memory and besides, we’re all sort of "in" on the irony. Can’t the use of personal memory in the public realm be more transcendant, more emotionally raw than this?

Intressant om design och nostalgi på Design observer. Se även Jessica Helfars Cease and design.

I sin magistrala studie The Pound Era ägnar Hugh Kenner ett helt kapitel åt att desavouera Amy Lowell, Ezra Pounds rival om titeln som imagisternas ledare i 1920-talets London. Givetvis är det Ezra som går segrande ur Kenners arrangerade poetduell; Lowell, eller Miss Lowell som Kenner konstant kallar henne, framställs som en bluff, en skickligt integrerande men litterärt talanglös societetsdam. Men vad är vitsen med denna hårdhänta, långdragna polemik? Var fanns behovet 1971 att åter utkämpa redan vunna 50 år gamla bataljer? VAD FÖRSÖKER POUNDIANERNA DÖLJA? Är det kanske så att Amy Lowell är historiens verkliga hjälte, en underskattad kvinnlig pionjär, alltför självständig för Kenners patriarkalt ärkemodernistiska historieskrivning? Om det är så låter jag vara osagt - de textexempel Kenner anför för att styrka sin tes är i sanning dåliga, men det är ju knappast något opartiskt urval - men här finns i alla fall en rad texter om Lowell och här en generös samling dikter.

O-tidskrift har en riktigt bra recension av Greiders så omtalade antologi med politisk poesi. (Som jag inte har läst, och heller inte känner för att läsa.)

Pores: "An avantgardist journal of poetics research". (Murmur av Maggie O'Sullivan.) / Ett nytt nummer av Jacket Magazine. / Freestyle dust vs corporate sleaze: Andrew Duncans genomgång av small-press poetry. / Recension av Duncans Failure of Conservatism in Modern British Poetry (som driver tesen att Larkin never managed to write a good poem) / Fragmento: en dikt av Ulli Freer.

Jag började se på min nedladdade kopia av Guy Debords La societé du spectacle häromsistens, men stängde av efter en liten stund: man måste i alla fall säga att han lyckades väl i sin ambition att vara motståndare till filmmediet, för något tråkigare var det länge sedan jag såg. Sammanfattning, så långt jag kan bedöma: Debord läser upp sin bok som bakgrund till övertydligt utvalda svartvita stillbilder, blandat med dyster klassisk musik. Greg.org citerar en artikel från Le monde: He was against film when it was a symptom of the bourgeois order, an oppressive instrument of capital, a soul-destroying high mass. Visst, men är verkligen självgod subkulturell tristess det bästa vapnet mot DEN BORGERLIGA FILMENS FÖRTRYCK? Nåväl, nu finns i alla fall en box med fyra DVD-skivor, Contre le cinéma, för den specialintresserade.

Jag gillar Ulf Peter Hallberg, det gör jag verkligen, inte minst för de stora greppens och våghalsighetens skull, men ibland, under läsningen av Grand tour, känns det som att ha halkat in i ett nummer av Moderna Tider från 1992: det handlar om den goda Europatanken, det är högstämt och intetsägande, och samtiden lyser med sin frånvaro (att det skulle finnas något som heter "Internet" verkar han till exempel knappt medveten om): inte undra på att tonen då blir så där jobbigt avmätt och resignerat kulturpessimistisk.

Jag följde Sakernas tillstånds råd och såg reprisen av dokumentären A revolt that never ends om Antonio Negri på SVT igår. Mina dagar som reflexmässig Hardt/Negri-hatare är nu officiellt över.

Foodscaping!

International Urban Glow: Europas undre värld - kloakerna - avslöjad i spektakulära fotografier från en grupp urbana utforskare. (Via Boing Boing.)

Derek Bailey om den fria improvisationens påstådda purism och förutsägbarhet:

One of the things about this kind of playing, as long as I can remember - as long as it's been identifiable as something or other - people have claimed to have 'gone beyond its boundaries'. I read a review recently about someone playing a melody and the guy saying, 'This is going to really offend the purists.' People have been playing fucking melodies in the hope of shocking somebody for as long as people have played this stuff.

Derek Bailey and the Story of Free Improvisation, s. 103.

Läste ut Olle Sahlströms lilla bok om Hagalund, De halva husens stad, och har påbörjat Ulf Peter Hallbergs Grand Tour. Hallberg tillhör kategorin "författare som borde blogga".

Som jag förutspådde: Expressen publicerar Hitchens attack på Pinter. En del lite märkliga glidningar i översättningen, dock: sinister mediocrity har på två ställen blivit vänstervriden medelmåttighet.

Bryars vs. Bailey / Zen vs. Improv:

One of the main reasons I am against improvisation now is that in any improvising position the person creating the music is identified with the music. The two things are seen to be synonymous. The creator is there making the music and is identified with the music and the music with the person. It's like standing a painter next to his picture so that everytime you see the painting you see the painter as well and you can't see it without him. And because of that the music in improvisation doesn't stand alone. It's corporeal. My position, through the study of Zen and Cage, is to stand apart from one's creation. Distancing yourself from what you are doing. Now that becomes impossible in improvisation

Gavin Bryars i Derek Baileys Improvisation - its nature and practice in music, 1980 (s 135-136). Drömmen om den subjektslösa, "rena" konsten - jag förstår verkligen inte attratkionen i detta. (Bryars har sedermera nyanserat sina mer kategoriska anti-improvisatoriska uttalanden.)

Robert Wyatt har gjort en vacker tolkning av en av John Cages ee cummings-tonsättningar, it is at moments after i have dreamed. (Från den svåråtkomliga Jan Steele-skivan Voices and Instruments.)

[Lite mer Cage. Jag minns en anekdot i en artikel publicerad i DN, tror jag, efter Cages död 1993. Skribenten, vem det nu var, hade varit på ett uruppförande av ett av Cages stycken i en kvav liten vindslokal i New York. En sopran hade framträtt, publiken hade varit försvinnande liten och musiken "urtråkig". Längst bak satt John Cage själv - och sov. Om detta är sant, gillar jag honom lite mer.]

The sheer puerility of the stuff is precisely a combination of banality with evil: a preference for dictatorship larded with obscenity and fatuity. .... The Nobel committee allowed Borges and Nabokov to go to their graves unrecognized, while choosing writers who it is difficult to remember without wincing. ... And sinister mediocrity has become Mr. Pinter's stock-in-trade.... Even in his increasingly lame and slovenly literary output, Mr. Pinter always married politicization to illiteracy ... The Nobel judges have again given their approval to a writer of doggerel; a very poor man's Beckett, a man most celebrated for the long silences that punctuated his stage "dialogue," who would have no reputation of any kind if it were not for the slightly unbelievable character of his public statements.

Etc. Christopher Hitchens i Wall Street Journal om Nobelpriset till Harold Pinter. Ej tillgänglig på WSJ:s hemsida, såvitt jag kan se, men läs hela krönikan här. Den är, om inte annat, underhållande polemisk; Jelinek, vars namn Hitchens inte lyckas stava, är till exempel a mediocre Austrian Stalinist. (Det är väl bara en tidsfråga innan Expressen publicerar en översättning?)

Bästa Ben Reagan Central-googlingen hittills: bilder på Crazy Frogs vänner. Som ni vill!

[Den första av många ideologiska konflikterna kring den fritt improviserade musiken uppstod när Gavin Bryars lämnade Joseph Holbrooke Trio i mitten av 1960-talet för att istället studera komposition för John Cage. Bryars hade förlorat sina illusioner i improvisationen efter att ha hört basisten Johnny Dyani spela - han ansåg att han var en bluff, som valde sina atonala intervaller på måfå. (En fullkomligt obegriplig uppfattning för den som hört Dyani, exempelvis på Burning in Stockholm med Per-Henrik Wallin, eller i Detail med Frode Gjerstad och John Stevens.) Det räcker med att lyssna på Bryars Jesus Blood Never Fail Me Yet i all dess sentimentala tristess för att inse det katastrofala i denna estetiska utveckling ...]

Cage som kompositör = ömsom vin, ömsom vatten. (Gillar exempelvis styckena för preparerat piano, men kommer aldrig att spela, säg, "Atlas eclipticalis" eller "Four walls" igen.)
Cage som provokatör (och motsägelsefull idéspruta) = definitivt lika underhållande som Pierre Boulez. ("4.33" var ett smart drag, och hur kan man inte gilla ett orgelstycke med en speltid på 600 år??)
Cage som UNDERMINERARE AV SJÄLVA DEFINITIONEN AV MUSIK = ZzZzZzZzZzZz ...

Men läs ändå Copyriots artikel; den är intressant och nyanserad, och undviker Cagekultens klyschor.

Ljuden själva står där i centrum, något som understryks gång på gång. Det handlar ytterst om ett anarkistiskt projekt för att bryta ner gränsen mellan musikaliska och andra ljud, bryta ned alla de former som upprätthåller denna skillnad.

Cage ville befria ljuden, men något han inte var beredd att släppa var kompositörens status: han var ett omvittnat kontrollfreak när hans musik skulle framföras, och krävde att hans instruktioner skulle följas minutiöst. Att Cage ville förgöra den konstnärliga intentionen är något av en myt.

Kanske var det hans önskan att upprätthålla kompositörsrollen som fick honom att motsätta sig improvisationen (och särskilt jazzen) så starkt - alltså den musik som skapas direkt av musikerna, i spelandet, i praktiken, utan inblandning av någon kompositör. Cage om jazz:

The form of jazz suggests too frequently that people are talking - that is, in succession - like in a panel discussion or a group of individuals simply imposing their remarks without responsing to each other. [...] Rock and roll is more interesting to me than jazz. ... The impression is gives is not one of discourse but of everybody in agreement ... There is no discussion.

(Från en intervju i Village Voice, 1966.)

Perspectives, en festival för musikaliskt avantgarderi i alla dess former som med framgång arrangerades i Västerås förra året, ser ut att få en uppföljare trots allt. Mats Gustafsson ansvarar återigen för programmet; det pågår redan ett lobbyarbete för att få honom att boka Eugene Chadbourne.

Nerikes Allehanda har låtit läsarna utse den snyggaste bibliotekskassen, med Lunds universitets bibliotek som segrare. (Via Sakernas tillstånd.) Västerås stadsbibliotek var, föga förvånande, inte ens med som alternativ. Vår bibliotekskasse är illgul, med bibliotekets beryktade tupplogga i svart:


En "uppdatering av den grafiska profilen" föreslås i den av kommunen nyligen beställda biblioteksutredningen.

Ändå är det så uppenbart att postmodernister av Ericssons typ bara upprepar modernistens förnekelse i karikerad form: att ingen är hemma i jaget, att allt är en rundgång av konventionella tecken. Det kan vara dags att ta Lindes alternativ på allvar: att en bild eller ett ord kan vara både ett tecken och en närvaro. Att äntligen sluta att drämma skällsord som "ärkemodernist" och "postmodernist" i huvet på varann.

Fred Andersson propagerar för Ulf Lindes "dialogiska" 60-talskritik i en bra understreckare i lördagens SvD.

Hurra! The Proceedings of the Old Bailey: 101 102 fullständiga rättegångsprotokoll från Old Bailey, 1674-1834. Sökresultat för piracy, sodomy och riot; det finns också en notable trials page. (Via Ramage.)

NEWSFLASH! BEN REAGAN CENTRAL FRISKFÖRKLARAR KASPER COLLIN!

Orättvist skrev jag för ett tag sedan:

Jag minns att dokumentärfilmare Kasper Collin liknade Aylers sena, "kommersiella" skivor vid JAMES CHANCE & THE CONTORTIONS. Jag lyssnade just på den heltigenom gräsliga "Oh! Love of Life" från Music is the Healing Force of the Universe - och undrar om Collin kan vara riktigt frisk.

Collin replikerar:

Tack för den passningen. Vad jag sa var att jag tycker att delar på New Grass skivan har vissa likheter med vad James Chance senare försökte göra och detta i ett försök att finna ett svar på en fråga från er i publiken om vad Alberts musik senare möjligen fått för betydelse. Jag nämnde att jag uppskattade New Grass för att den i mina öron var direkt och ärlig och att jag blir glad när jag lyssnar på den. Jag nämnde inget om Music is the healing force of the universe eller den postumt utgivna Last Album förutom att man här kunde höra Mary Parks sjunga för första gången och att musiken här i mina öron blivit mer mystisk, mindre direkt och också svårare att ta till sig. Jag rekommenderar dig att köpa New Grass så får du själv höra att den skiljer sig från Alberts två sista skivor på Impulse!.

Jag ber Kasper Collin om ursäkt för att jag förvanskade hans kommentar, som alltså rörde New Grass, och inte Music is the Healing Force of the Universe.

[Collins dokumentär My Name is Albert Ayler har amerikansk premiär under Northwest Film Forum i Seattle 26-30 oktober.]

Baudelaire om teatern:

In childhood and still today, the thing which I have always thought most beautiful about the theatre is the chandelier - a fine, luminous, crystalline object with a complex spherical symmetry.
Meanwhile, I do not entirely deny the value of dramatic literature. Only I should like the actors mounted on very high pattens, wearing masks more expressive than the human face and speaking through megaphones; also the female parts should be played by men.
But, after all, whether seen through the big or the little end of the opera glass, the chandelier has always appeared to me to be the protagonist.

"subversion" is a FUNDAMENTALLY DEFENSIVE and DESPAIRING (hence REACTIONARY) concept ...

Ja.

Svåremotståndligt: Malls of America, en innehållsrik bildblogg. (Några favoriter: Alpena Shopping Center, California Shopping Center Parking Lot.) (Via en tråd på soc.nu.)

Ett övergivet college för präster är Skottlands viktigaste byggnad, enligt arktitekturtidningen Prospect. Här en bra samling med bilder, exempelvis: altare, seminariet, trapphus. (Via I like.)

Lite mer från Shakespeare-tramset i Svd:

Först och främst är pjäsernas politiska innehåll och geografi en perfekt avspegling av den högt uppsatte diplomaten och parlamentsledamoten Nevilles egna resor och äventyr.

Så det var på grund av att han var så OTROLIGT BEREST som Neville skrev om den böhmiska kusten?

Its genesis is to be found in the Shakespeare idolatry expressed by so many nineteenth-century commentators, which produced a counter-reaction summed up in the book by R. M. Theobald (Hon Sec of the Bacon Society), Dethroning Shakspere (1888). Enthusiastic bardolators had ascribed to him a remarkable knowledge of Greek, Latin and other languages; wide reading; expert knowledge of the law; a huge vocabulary, introducing many new words into English, and so on. The Baconians objected that virtually nothing was known of Shakespeare’s life or education, that he was illiterate, a mere actor, a thief, and a plagiarist (he has come in for a lot of gratuitous abuse).

Bra artikel i TLS om de gamla teorierna om vem som egentligen skrev Shakespeares verk. (Den tar dock inte upp den senaste i raden, lika osannolik som de föregående, tesen om diplomaten Sir Henry Neville, som Svenska Dagbladet något oväntat, och tack vare skicklig marknadsföring från förlaget, gjorde till förstasidesnyhet häromveckan.)

Jag MSN:ar med Syster Sara, och vi är överens om att detta är en alldeles förträfflig Barbapappabok (med otäcka, herrelösa grävmaskiner som familjen slutligen besegrar med hjälp av organiserat motstånd och kanonkulor av barbaplast!).

Senaste Ben Reagan Central-googlingen: Rakapparatens uppbyggnad. [UPDATE! Intelligent bläckfisk.]

Belief in Progress is a doctrine of idlers and Belgians. (Baudelaire)

Things länkar till en Interactive Fiction-tävling, och jag blir alldeles nostalgisk: Colossal Caves - You are inside a building, a well house for a large spring - var ett av de första datorspel jag spelade (cirka 1989; då hade det redan tio år på nacken). Senare, och delvis, tro det eller ej, genom Erik Fichtelius 80-talsböcker om hemdatorer (säga vad man vill om honom, men han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta för att ha varit den som introducerade sådant som Stugan och Racter), fastnade jag för Infocoms legendariskt välkomponerade textäventyr. De var inte alltid lättlösta, och jag hade sällan tålamodet att ta mig igenom ett helt spel, men jag tyckte om att utforska spelens´stora, svåröverskådliga världar. (Det var i allra högsta grad en språklig upptäcktsfärd: att spela textäventyr var ett utmärkt sätt att lära sig engelska - och till skillnad från de mer grafiskt orienterad spelen från Sierra, tillät Infocom fullständiga, grammatiskt korrekta meningar.) Jag skaffade de båda boxarna The Lost Treasures of Infocom som innehöll reproduktioner av kartor, handöcker, och så vidare (Infocom var omtalat generöst med sådant) - böckerna med ledtrådar och lösningar gömde jag för att motstå frestelsen att fuska för mycket. Till favoriterna hörde Zork Zero, som var stort och spretigt (precis som jag ville ha det), med en uppsjö av detaljer och miljöer. Svårt var det också (jag kämpade länge för att få en rubin från en bläckfisk genom att använda griparmar fästa vid någon sorts dykarklocka, eller hur det var; man var tvungen att ha en sjömanskostym på sig och använda "squid repellant"). (I och med utvecklandet av programmerinsspråket Inform för tio år sedan uppkom något av en IF-revival, med spel som Graham Nelsons Curses. En långkörare är nättidningen XYZZY News.) (Jag noterar för övrigt att en av upphovsmännen bakom Stugan numera är professor i matematik vid Mälardalens högskola.)

Att "rädda" borgerskapets stora gestalter innebär inte minst att ha förstått denna ogiltiga del av deras gärning och att i stället rycka loss och citera det oansenliga som ligger begravet inunder, därför att det inte var till någon nytta för de härskande.

Benjamin, Passagearbetet, s 298

Kitschen [...] är ingenting annat än konst med hundraprocentig, absolut och momentan brukskaraktär. Därmed är emellertid kitsch och konst i uttryckets högstämda former oförenliga. För framväxande, levande former däremot gäller att de i sig har något värmande, användbart, slutligen lyckliggörande, som gör att de "dialektiskt" upptar kitschen i sig, därmed närmar sig massan och ändå övervinner kitschen. Kanske är det idag endast filmen som är vuxen denna uppgift; den ligger närmast till hands för filmen. Och den som har insett det kommer att vara benägen att begränsa den abstrakta filmens högmod - hur viktiga dess experiment än månde vara.

(s 326)

JT Leroy, truckerhoran som blev succéförfattare osv, avslöjas, tämligen trovärdigt, i New York Metro som en bluff. Spelar det då någon roll, frågar sig artikelförfattaren Stephen Beachy, att böckerna i själva verket skrivits av 39-year-old mother named Laura Albert, originally from Brooklyn? Nej, kanske inte, men:

For all its abuse and kinky sex, the JT story is really just another heartwarming rags-to-riches tale for the punk generation. But what if America isn’t really the sort of place where a street urchin can charm his way to the top, through diligence and talent; what if instead it’s the sort of place where heartwarming stories of abused children who triumph through adversity are made up and marketed?

Brown University Library har några fina digitaliserade samlingar, bland annat African American sheet music och Paris: Capital of the 19th Century (kom dit via denna hyllning till Benjamins Passageprojekt).

Min Brecht-mix!

1. Bertolt Brecht - "Moritat"
2. "Kanonensong" (Dreigroschenoper, originalinspelning 1930)
3. The Flying Lizards - "Mandelay Song"
4. Hannes Wader - "Solidaritätslied"
5. Dagmar Krause - "Matrosen-Tango"
6. Eric Dolphy w Sextet of Orchestra USA - "Bilbao Song"
7. Nina Simone - "Pirate Jenny"
8. Ernst Busch - "Ein Pferd klagt an"
9. Pet Shop Boys - "What Keeps Mankind Alive?"
10. Heiner Goebbels - "Ich, Bertold Brecht"
11. Cathy Berberian - "Song of Sexual Slavery"
12. Gisela May - "Grusches Lied (Vier Generäle)"
13. Matthias Goerne - "An den kleinen Radioapparat"
14. Dick Hyman Trio - "Mack the Knife"
15. Ute Lemper - "Ballad of Marie Sanders"
16. Ernst Busch - "Deutsches Lied"
17. Willem Breuker Kollektief - "Benares Song"
18. Bertolt Brecht - "An die Nachgeboren"
19. Ton, Steine, Scherben - "Einheitsfrontlied"
20. Matthias Goerne - "Hotelzimmer 1942"
21. "Einheitsfrontlied" (östtysk inspelning från Keiner oder alle - Kampfmusik)

Jag har i så hög grad som möjligt förstökt motstå frestelsen att fylla blandningen med realsocialistiskt kitsch; sista spåret är dock en liten eftergift. En annan fälla jag försökt undvika är den "dekadenta kabaret"-klyschan; Ute Lemper får visserligen plats, men där går gränsen. En omusikalisk pajas som Nick Cave med sin "Mack the Knife" är givetvis portad (då är till och med The Doors version bättre, fast den får inte heller vara med), liksom 90-talsposören PJ Harvey, som förvandlade sången om soldathustrun till ett lugubert skämt. Att Lotte Lenya inte är representerad är mest en slump. Fördelningen mellan Weill och Eisler är förhållandevis jämn; jag kan ångra att Dessau inte fått större plats (men det är ont om tillgängliga - och framför allt originella - inspelningar av hans sånger, annat än Gisela Mays). Det gjordes en hel del proggiga svenska Brechtinspelningar på 70-talet, men få som håller måttet, tycker jag (Maria Hörnelius "En proletärmoders vaggvisor" är väl undantaget).

Trevligt: Metro Art and Architecture.

Rem Koolhaas intervjuas om 1960-talets arkitektur, apropå ny utställning på Tate Modern.

Någon som minns Samtidsmagasinet Salt, radikalkonservatismens snabbt urspårade och kortlivade röst i svensk debatt? (Jag har ett par nummer undanstoppade någonstans; det var en riktigt osalig blandning.) I senaste Arbetaren har Mohammed Omar en rolig tillbakablick - tyvärr inte publicerad på nätet - om hur det gick till när tidskriften planerades:

Inspirationskällorna var många: kvinnoprästmotståndare, sedesvakanister, Opus Dei, det indiska kastväsendet, sydstaterna, tyska radikalkonservativa, franska monarkister och samurajerna. Men de behövde en muslim också. Då bjöd de in mig, och jag dit för att se vilka de var. [...] Tiden gick, vi förlorade kontakten och jag glömde incidenten. Efter flera år, och resor i Afrika, kom jag plötsligt att tänka på De Geer, Nugert och de andra. Vad hade det blivit av kretsen kring salt? [Per] Landin hade gjort avbön i en tidningsartikel. Det var inte första gången han smet från ansvar. På väg hem från De Geer hade vi delat taxi. Han sprang från notan och lämnade mig i sticket. Jag hade inga pengar och fick sova i fyllecell på polisstationen.

Det så hett debatterade ROCKISM-begreppet har letat sig till Wikipedia. Då ska väl allt vara klarlagt, eller? (I svenska musikdiskussioner har "antirockism", helt idiotiskt, bara blivit ett annat sätt att säga att man inte gillar, som det brukar heta, "bredbent rock" - och i stället lyfta fram det "korrekta" indie/electronica-alternativet - en mördande förenkling som, bland så mycket annat, missar att bland det mest "rockistiska" vi kunnat uppleva de senaste åren varit den bedrövliga smörjan This Is Our Music.)

Lika som bär. (Jag gillar både Greider och Chadbourne, men jag undrar varför det är så svårt att ta en skarp bild på den förre? Jag försökte fota honom ett par gånger igår, under ett föredrag i Ansgarskyrkan om tro och politik, men han blev oskarp varje gång. Och inte heller på den professionelle fotografens bild i dagens tidning är han riktigt skarp. Det är som att det finns en oskärpa inbyggd i Göran Greiders ansikte!)

Konsert ikväll. Jag tror det var McLuhan som påpekade att det första tecknet på att en teknologi blivit föråldrad är att den dyker upp som Konst. Som ett brev på posten kommer här The Ghettoblaster Ensemble, en dirigent och åtta "musiker", som alla svingar varsin bärbar cd-spelare, laddad med en för det aktuella stycket unik cd-r. En "mobil ljudenhet", kallar de det: ett enkelt sätt att framföra elektroakustisk musik varhelst det passar. Ett flyttbart åttakanalssystem. Den "simpla" hemteknologin visar sig återigen överlägsen akademiens bidragsslukande forskningscentrum - jag hade dock hellre sett The Ghettoblaster Ensemble i en mer oväntad miljö än en konsertsal.

Konceptet inbjuder förstås till en del visuella tokroligheter. Alla åtta "musikerna", eller kanske snarare maskinisterna, bär gula, numrerade hattar i lätt Devo-absurdistisk anda. Dirigenten har ett tidtagarur och en clipboard, och framträder lite som den godmodige men bestämde arbetsledaren vid ett större bygge. Varje konsert är alltid ett socialt drama, med utövare och åhörare som aktörer; denna situation blir än mer påtaglig när utövarna egentligen inte framför något i konventionell bemärkelse. Här är det intressant att studera maskinisternas/musikernas miner; de växlar mellan stela Kraftwerk/Laibach-poser, mild distansering och lite forcerad entusiasm. Nästan alla har ett litet skägg.

Nå, musiken? Tja, den lider av elektroakustikens alla sedvanliga åkommor: förutsägbara dynamiska strukturer och industriella klangklichéer. Varför måste det alltid mullra och susa så mycket? Varför måste allt låta som det är inspelat på ett grustag, med det avlägsna ljudet av en högtrafikerad motorväg i bakgrunden? De bästa styckena, som dirigenten Jakob Riis eget "Cadencia por un futuro mejor", vet att använda ensemblens särskilda beskaffenhet, och satsar på en tilltalande rumslighet (ensemblen positionerad runtomkring publiken), en fysisk närvaro som döljer de kompositionella bristerna. De sämsta, som Kent Tankreds "Fume", blir bara statiska och tråkiga. En bra gimmick kan bära långt, men inte hur långt som helst.

När första numret av Ira Malliks tidskrift Public Service kom i mars var jag föga imponerad: det var förutsägbart och tandlöst, trots att det hela tiden ansträngde sig för att vara motsatsen. När nu andra numret sent omsider kommer - omdöpt till Re:Public service efter en bisarr tvist med SVT - blir jag genast välvilligare. Ett långt reportage av Nuri Kino om den danska Tvindrörelsen fångar omedelbart mitt intresse. Säga vad man vill om Amdi Petersen, visionär lärare som blev självutnämnd världsförbättrare som blev paranoid maoistisk revolutionär som blev simpel skattefifflande kapitalist med dyra vanor, men hans förmåga att väva myter kring sig själv var väl nästintill oöverträffad fram till gripandet 2001: ingen hade fotograferat honom sedan 1979, ingen visste var han bodde, knappt ens om han var vid liv ... Väl framsläpad i rampljuset gjorde han inte en fullt så imponerande figur; han behöver sektens sekretess och interna instängdhet för att behålla sin karismatiska glans:

Att Amdi är verklighetsfrämmande fick de som var med i den danska rättssalen vid häktningsförhandlingarna också uppleva. Till att börja med ville han välja plats i rättssalen. När han blev nekad detta blev han tyst och gav intryck av att vara förvirrad. Det var som om han inte kunde förstå hur han, Mogens Amdi Pedersen, kunde behandlas som vilken annan kriminell som helst.

Tvindsagan må vara extrem, men det är inte svårt att känna igen vissa element. Hur förment revolutionära rörelser blir sekter, utan kanaler utåt och med järnhård disciplin inåt (enda skillnaden är att Tvind, tack vare sitt välgörenhetspatos som ständigt genererade nya rekryter, sin praktiska verksamhet och sina ekonomiska system, lyckats hålla ihop, och till och med växa, där andra rörelser marginaliserats och tynat bort). Hur radikalism ofta går hand i hand med puritanism och moralism, hur kravet på en sorts ultra-aktivism går överstyr och blir till ett mönster av självpålagt tvång och skuldbeläggande. Hur väl maoistisk revolutionsmoral lät sig omformas till cynisk roffarkapitalism. Och hur välgörenheten, i "anti-imperialismens" namn, bygger på ett tänkande där de fattiga och svältande bara är statister åt de goda, världsförbättrande européerna.

Denna kommentar om Bergman och Mora Träsk på Sakernas tillstånd påminde mig helt plötsligt om Basil Buntings "On the Fly-Leaf of Pound's Cantos". Det är en dikt som stannar kvar i minnet, och som träffsäkert fångar det lockande i Pounds havererade livsverk:

There are the Alps. What is there to say about them?
They don't make sense. Fatal glaciers, crags cranks climb,
jumbled boulder and weed, pasture and boulder, scree,
et l'on entend, maybe, le refrain joyeux et leger.
Who knows what the ice will have scraped on the rock it is smoothing?

There they are, you will have to go a long way round
if you want to avoid them.
It takes some getting used to. There are the Alps,
fools! Sit down and wait for them to crumble!

(Detta betyder inte nödvändigtvis att jag skattar Bergman lika högt som Pound.)

Nick Southall skriver om musiklyssnande och överkonsumtion, och visst känner jag igen mig. Finns anledning att återkomma om detta.